Buena Vista Social Club

Wim Wenders är en intressant regissör på många sätt, det känns som att så fort han lyckas med något – så är han redan och gör något helt annat, i en helt egen genre, på helt andra premisser – om man skulle kunna klura ut någon motpol till Roy Anderssons arbetssätt så hade man kanske landat hos Wim.

Vad jag försöker kommer till är någonstans friheten genom hans filmer, undersökandet – på riktigt.
Jag gillar hur man kan känna i filmen att man knappt vet vart det här ska sluta.

Sen har jag alltid något svagt för charmiga gamla gubbar som är bra på att dra historier. Ibrahim Ferrer, Compay Segundo och Rubén González har levt hela liv innan kameran var en del av vardagen. Wenders låter dem berätta om sig själva och om Havanna, samtidigt som han flitigt använder sig av visuella koncept som förhöjer musiken.

Slutet i New York, där de spelar på Carnegie Hall och går runt på Manhattan och tittar upp på husen som turister, är några av dom scenerna som jag går och tänker på fortfarande titt som tätt, och det kommer jag fortsätta göra en lång tid framöver.