Jag ska bara gråta lite först

Ellen Fiske är en person jag nämner ofta, eftersom hon gång på gång lyckas berätta historier från hela världen och låta filmens stil präglas av storyn snarare än en monoton regiton. Den här gången är hon hemma i Sverige, närmare bestämt Malmö. Hon följer Charlotta Björck, som på ytan gjort något väldigt märkligt, att säga upp sig för att bli komiker. Såklart handlar inte filmen om det, utan snarare att slänga iväg all trygghet, i form av jobb, relation och ekonomi – för att utsätta sig för något så sårbart som stand-up komedi.

Jag ska vara ärlig: jag var inte alls så inne i filmen i början. Jag hade svårt att förstå huvudpersonen, och kanske inte helt förstod hennes humor.

Men filmen växer verkligen. Jag får mig ett garv av hennes ena karaktär, och vi får vara med om livsavgörande ögonblick som är större än dokumentären, där vi ser en relation glida isär. Att två människor vågar prata på riktigt med varandra, i en sånn situation, framför kameran är ju ett konstverk i sig själv.