Nipster

Nipster är inte en film som gullar runt med dina moraliska tankar och ger dig en godisklubba mot slutet som tack för att du har lyssnat. Det är snarare en film långt bort från hollywoodska berättarmodeller, som drar in dig i känslor som är svåra att beskriva, förutom att dom sitter kvar i dig.

En sommar väljer Chris att haka på sin polare till ett sommarläger med vad som på ytan ser ut som en typisk bohemisk grupp ungdomar som vill stoppa kalhyggen, nemas problemas liksom.

Utan att det på något sätt är en spoiler så handlar ju filmen om ekofascister, men det är verkligen inte det den handlar om. Tryck in aktivklubbar, radikal islam, fotbollshuliganer eller vilken tematik du vill, åt höger eller vänster. Filmen känns ovanligt osvensk, där huvudpersonen Chris (Saga Stenman) blir som en spegel mellan oss i publiken och gruppen i filmen.

Det filmen vill ge är ett ärligt svar på hur alla dessa grupperingar i samhället påverkar ungdomar och fångar upp dom. Till en början gör de det på ett fint sätt, som vuxenvärlden inte klarar av, bara för att sedan använda det till sin egen fördel.

Men vår spegel mot den här världen, Chris, förvrängs och sätts i situationer som hon överhuvudtaget inte är rustad för. Hon går från att aldrig säga ifrån eller stå upp för sig själv till att lära sig göra rätt, men av fel anledning. På så sätt blir hon den perfekta antihjälten.

När jag försöker förklara känslan i filmen är Requiem for a Dream det närmaste jag kommer, ett moraliskt haveri i samhället. Det är svårt att göra film om folk som gör fel utan att ge dem ett gulligt slut, och ändå hålla oss framåtlutade i biostolen. Att den å andra sidan kan vara vag och låta mig trycka in egna pusselbitar, på samma sätt som Civil War, ser jag som en styrka.

Jag tror att energin ligger i pauserna emellan, i att förstå hur mycket tvivel som finns längs vägen. Att med alla repetitiva scener se en ny person växa fram, på gott och ont.