Edith Bouvier Beale och hennes dotter, som också heter Edith, bor i ett förfallet hus i East Hampton tillsammans med katter, tvättbjörnar och väldigt många gamla minnen. Man känner av hur dom här två filurerna en gång tillhörde överklassen, där fasaden bokstavligt talat spricker snabbt.
Bröderna Maysles flyttar in i deras värld och låter dem prata, sjunga och bråka. Lilla Edie klär sig i egna kreationer och dansar för kameran, och mamman sitter i sängen och sjunger gamla låtar. Det är delvis roligt och delvis obekvämt. Lilla Edie får man dock säga är en riktig citatmaskin, som levererar minst lika bra material som Jim Carrey i Ace Ventura.
Grey Gardens har blivit en kultfilm och någon slags milstolpe i dokumentärvärlden, i sitt observerande sätt filma dessa två damer utan att rita ut varken ett narrativ eller poäng. Tycker också att den lyckas ta sig igenom filmen på ett sätt som kanske mer handlar om en dynamik i klippningen. Sen tror jag också att det finns en fin kärlek till dessa två personerna, från bröderna Maysleys, där man ändå känner att det finns en ömsesidig respekt mellan filmarna och Ediesarna.