Om Koyaanisqatsi är en audiovisuell käftsmäll i vad samhället gör med oss, så är Waking Life en filosofisk rollercoaster där man sakta men säkert svävar iväg. Den här filmen drabbade mig verkligen första gången jag såg den. Jag var 25 år gammal och bodde i Barcelona, där jag tältade på en terass. Man kan kortfattat säga att jag var öppen för flummiga tankar om vad livet kan vara.
Wiley Wiggins spelar en ung man som vandrar genom en dröm han inte kan vakna ur. Han möter folk som pratar om filosofi, fri vilja, språk och drömmar. Det är mest samtal, och vissa är fantastiska och andra är too much, men formen gör att man lyssnar på ett annat sätt.
Richard Linklater filmade först allt med en DV kamera, och sen använde man rotoscopingteknik tillsammans med ett gäng olika animatörer. Resultatet av den cocktailen blir en svajjig dröm som hela tiden rör sig, vare sig man gillar det eller inte.
Den går egentligen emot alla regler kring show don’t tell, och i och med att den vänder ut och in på hela konceptet så lyckas den på ett sätt som gör att jag nog har sett denna film minst 15 gånger.